Sveriges Bruce Springsteen.
En sammanpressad folksamling framför Grönalunds scen. En gråhårig man kliver in på scen iklädd ett par blekta jeans och en slarvigt påhängd kavaj. Med ett högljutt inledningsriff suger han åt sig uppmärksamheten på nöjesfältet och den två och en halvtimmes långa konserten drar igång.
En publik med en nämnvärt hög medelålder dras snabbt in i gunget när Ulf Lundell med sin skrovliga röst börjar sjunga. Delar av publiken var rutinerade Lundell-fans och höjde stämningen med att hänga med i de något enformiga texterna. Bakom Uffe stod ett fartfyllt band uppställt, som stundtals bjöds in till energirika och skickliga solon. Någon som drog åt sig min uppmärksamhet var trummisen. En sådan som verkar älskar scenlivet och att stå i fokus. Han var helt galen bakom sitt trumset och delade med sig av ett antal trumpinnar till publiken under kvällens konsert. Ulf själv flikade in med några sköna kommentarer då och då mellan låtarna. Han delade dels med sig av en gissning på att regnet skulle slå till klockan nio. Men molnen höll tätt och Uffe tackade skämtsamt SMHI för det innan han för första gången lämnade scen för att sedan återkomma med extra nummer.
Ett antal gitarr byten gjordes och kavejen slängdes av när svetten började lacka på hans feja. I en enkel svart skjorta fortsatte han konserten. Publiken jag såg omkring mig var till stor del peppad och var med i det hela. En man i rutig skjorta precis framför stod bredbent och körde några ackord på sin icke existerande gitarr. Dock var inte alla lika intresserade. Jag tillhörde väl en av de som stundtals hamnade med armarna i kors när jag blev uttråkad av att inte kunna låtarna. Jag sneglade då och då på en nära belägen killes mobiltelefon. Han skickade ett sms till sin bror där det stor något i stil med : " Uffe suger ju! Han kan ju ingenting..." Jag han aldrig bli så pass skeptisk för tillställningen. Ulf Lundell är en skön typ. Helt klart unik. Men jag kunde inte motstå att dra paraleller med Thåström och Springsteen. Vilket inte alls verkade vara särsklt dumma tankar. Jag fick nämligen senare på kvällen reda på att han är kallad "Sveriges Bruce Springsteen". Förståligt.
Sammanfattningsvis : En fartfylld gungande konsert, med en publik med högmedel ålder. Den yngsta jag lyckades skymta omkring mig förutom ett spädbarn var min yngste bror på 21 år. Uffes folkkära låtar fick upp en skönstämning på Grönan och bidrog till glada miner och positiva kommentarer påväg hem. Dock blev två och en halvtimme något uttråkande och överdrivet långt när det inte erbjöds annat än ståplatser. Men Ulf överträffade mina förhållandevis låga förväntingar. En fullt godkänd tillställning.
