claraagnespersson

Ibland så lyckas man. Den här gången känner jag att jag har lyckats. Att få en krönika publicerad på Svenskafans är inte fy skam direkt. Att sedan väcka ett stort intresse av folk som uppskattade min text är något som känns riktigt bra i maggropen. Jag sitter just nu i chocktillstånd. Någon form av självupplösning. Jag har inte riktigt kontroll. Förklaringen kommer...NU!

Jag börjar med att länka till min krönika. 
Den skulle aldrig vara där den är nu om det inte hade varit för en viss Simon Pålsson. Du ska (som du redan vet) ha cred för detta och jag tackar dig här och nu.

Det var nämligen Simons idé från första början att skriva en krönika om hur det är att älska sitt lag på så långt avstånd. Det var sen kväll när han kom med förslaget, jag hade inget att göra. Så jag nappade på det och började skriva bara för roligt, och som en liten utmaning. Det blev långt, onödigt långt. Men jag jobbade med texten ett ganska bra tag och korrigerade bl.a. med hjälp av Mr.Pålsson själv. 

Till slut hade jag nått ett resultat som jag var hyffsat nöjd med. Simon uppmanade mig att skicka in den till Svenskafans - Himmelriket. Det är något jag är väldigt glad över att ha gjort så här i efterhand. Det var en ren chansning, men som Simon hela tiden sa så "kom den med".

Nu har en massa himmelsblå och underbara supportrar läst min krönika och det har gott så pass långt att de är villiga att starta en insamling för att få mig till Malmö och Stadion för att se en hemma match. Detta låter helt ofattbart i mina små öron och det går inte riktigt att greppa. Jag trodde verkligen inte att min text skulle kunna komma och ta mig till Malmö. Enligt mig så låter det sjukt. Otroligt. Underbart. Makalöst. Fantastiskt. Ja, Jag tror du har fattat vart jag vill komma.

Så nu verkar det som att jag kanske får chans att se derbyt mellan MFF - HIF. Jag är lycklig!

Världens gulligaste familj är det som finns där nere i söder. En familj som har välkomnat mig med en öppen himmelsblå famn. Tack! 

Jag älskar Malmö FF.