claraagnespersson

"We are the champions - my friend, and we,ll keep on fighting till the end..." Var det någon mer än jag som rös när denna klassiker dånade ut över Stadion igår, strax efter 18.30? Dum fråga. Klart det var! Detta är ännu ett sådant svårt inlägg, när alla känslor ska beskrivas med ord, trots att man saknar förmåga att uttrycka sig och är i ett tillstånd som bara guldfirande kan vara i. Men jag ska försöka, dels för att jag vill berätta om den bästa dagen i mitt liv och dels för att många har frågat efter detta inlägg. Så spänn fast er, här kommer min väg till guldfirandet och hela alltet.

Natten till söndagen var något jag trodde kunde bli som något som Timbaktus "sömnlös i skåne". Dock fick jag min sömn, även om jag gjorde några impulsiva ryck ibland i paniken av att jag trodde att jag sovit över matchen eller rent utav rädslan för ett silver. Usch, det är jobbigt att se tillbaka till denna pina till ångest och nervositet.

Jag gjorde mig iordning, brorsan och jag åt av hotellets underbara frukost buffé och fullföljde det det med en promenad i Malmöstad. Allt bara för att kanske tänka på något annat ett kort ögonblick. Det fungerade dock inte så bra och en stadig nervklump växte till sig i magropen.

Så var det dags att bege sig till Möllan tillsammans med Peter Lind, som så snällt visade runt två vilsna norrlänningar. På möllan var den positiva stämningen utblandad med nervositet så gott som påtaglig. De flesta lugnade sina nerver med alkohol, men jag nöjde mig med vatten då min kropp inte pallade mer och självklart inte ska dricka alkohol, haha.

Jag var tagen av den goda stämningen. Jag fick inte ut så många ord då jag granskade omgivningen och lyssnade till smällare, sång och skratt. Jag fattade inte att detta hände mig. Jag var ett med MFF-familjen, på plats i Malmö för första gången. 

Snart avgick marschen och stämningen var bättre än någonsin. Jag hade fått ett antal igenkänningar, men det gick fortfarande inte in för mig att det verkligen hände, att jag verkligen upplevde detta på plats. Marschen genomförde jag storögd och med ett brett leende på läpparna. Vilken stämning. Vilken kärlek. Vilken familj!

På plats på Stadionområdet, där köerna redan ringlade, hämtade vi ut biljetterna. Utan dem var jag ingenting. Det var min viktigaste ägodel för stunden.

Shopen skulle jag också besöka, givetvis. Dränkt av himmelsblått vandrade jag omkring bland alla dessa kläder och prylar med önskningar om att kunna köpa allt i min väg. Men det jag inriktade mig mest på var en halsduk, som jag tjatat om i evigheter. Det blev även en "I <3 MFF" tischa. Tackar Himmelriket för dessa. Jag kände mig en aning bortskämd.

Utanför shopen fick jag även chansen att träffa delar av Himmelrikets redaktion, mycket trevligt. Dock var nevositeten i ringen vi bildat minst sagt påtaglig. Medans de fördes samtal bland oss, stod jag då och då och vred och vände på mig, eftersom jag stod med Stadion i ryggen. Så ståtlig! Det var en mäktig känsla att titta upp för dess väggar.

Gänget delade på sig och jag och brorsan följde med några av de för att ställa oss i kö till entré L. Nu var nervositeten en ren pina. Att man utsätter sig för sådant, det är ju äckligt underbart.

Jag stod och jämförde min känsla i kroppen med hur jag brukar känna inför SM-finalerna i bandy när Edsbyn slogs om guldet sex år i rad. Det var något liknande, fast ändå skiljde sig detta från allt annat. Det var stort att stå utanför Stadions väggar i väntan på något som skulle bli det absolut häftigaste i mitt liv.

I kön blev jag än en gång igenkänd av en man som jag träffade på ett antal gånger under kvällen. Han kom även fram till mig när jag stod lutad med ryggen och huvudet mot väggen utanför toaletterna. Han tycket jag onekligen såg nervös ut, vilket stämde. Men det var inte bara det. Det var ett försök att ta in vad som pågick. Jag ville njuta av stunden och försökte tvinga min hjärna att förstå, men det gick inte. Allt kändes som en orealistiks dröm.

Jag stegade upp i trapporna mot sektion 29, då brorsan stod i kö i behöv av något att äta. Jag hade bara ätit frukost, men hade så mycket känslor i kroppen att det var rent omöjligt att känna av hunger.

Jag ställde mig i uppgången till sektionen vi skulle sitta på, för att få känna på stämningen. Jag la handen på hjärtat när jag stod och blickade utöver Stadion och människohavet. Det dunkade, mer än vad det gjorde på Grimsta efter matchen(som inte var mycket att jämföra det jag såg och som det väntade.) Det dunkade mer än efter ett hårt intervallpass i en skogsbacke. Det dunkade av himmelsblå kärlek och jag fick till och med kämpa för att hålla tårarna inne.

Jag gick ned till brorsan igen som fortfarande var fast i kön till kiosken. Jag stod dock och vred mig ut mot plan oåtskilliga gånger.

Jag fick även chans att hälsa på ett välkänt ansikte. Sven Liljegren. Kul att träffa en sådan sann supporter, verkligen!

När jag hörde introt till hymnen, sket jag i brorsan och rusade upp för trappen igen. Detta fick jag bara inte missa. Helt underbart. Återigen, vilken familj vi är!

Vi trängde oss in på våra platser och så börjde festen.

Hade aldrig upplevt något liknande. Vilket tryckt. Jag hoppade, sjöng, dansade och älskade stunden. Jag levde drömmen och ingen kunde ta ifrån mig denna upplevelse eller min kärlek.

Tänker inte gå in på matchen i sig. Jag minns inte allt för mycket. Att det var jämt och att det stod 2-0 när vi gick till pausvila minns jag. Jag minns även att jag jublade varje gång inbytte Dardan gick mot anfall. Han har blivit en av mina stora förebilder.

- - - - - - - - -
Jag minns även hur folket, med 5 minuter kvar av ordinarie speltid, flockade sig runt planen som ca 8 minuter senare skulle stormas.

- - - - - - - - -

Jag minns även hur jag vid slutsignalen, sträckte armarna upp mot himmelen och skrek av lycka. Guldet var himma!

- - - - - - - - -

Jag minns även hur jag i tyst av chocken stod och granskade det firande folket ute på plan. Jag ville ner dit, men det var krångligt för stunden. Så jag så jag stannade kvar och sjöng diverse guld- och segersånger.

- - - - - - - - -

Jag gick ned från övre etage chockslagen av lycka. Jag blickade ut över folkhavet. Jag ville dit ned. Jag letade en väg dit. Jag hittade en och gick ned. Jag stod på plan. Jag sjöng. Jag firade. Jag var ett med MFF-familjen.

Ungefär så stapplig som det senaste stycket är skrivet, var det att i chock vandra ned till planen. Jag var liksom stel av all den lyckan som befann sig inom mig. Häftig känsla!

Vi begav oss sedan till ståplatstorget där ett antal firande själar befann sig.

Jag träffade på en av Malmös fina personer jag pratat en del med. Andreas Jange Jangenmo. Trevligt värre!

Sedan begav jag och brorsan oss till bussen och begav oss in till hotellet och hämtade väskor. Jag hade fortfarande inte ätit mer än frukost, men var jag var mätt. Mätt på guldet. Dock fick det bli en liten segerfika.

Återstånde delen av kvällen/natten var väl inte mycket att hurra för. Vi fick några timmars sömn i en trång tågcell. Jag skakade av kylan, eller om det nu var guldfrossan?

- - - - - - - -

Till sist vill jag nu utföra några innerliga tack.

Tack till Himmelriket som startade en insamling som tog mig till Malmö och till mitt livs största upplevelse.

Tack till alla supportrar som bidrog i insamlingen och som funnits på matcherna och deltagit på vägen till guldet.

Tack till årets trupp som gett mig bästa möjliga underhållning flera gånger under hösten och inte minst de två senaste omgångarna.

Tack till alla mina vänner och familj hemma i Bollnäs som stått ut med allt mitt tjat och prat. Dock kommer jag inte sluta.

Tack, en massa tack!

- - - - - - - - -

Jag ber er i Malmö nu att fira våra hjältar ordentligt på torget ikväll! Snälla- sjung ,hoppa och fira åt mig också. Jag finns med er på plats i tankarna!

- - - - - - - - -

MALMÖ FF , SVENSKA MÄSTASTARE 2010!

GULDET ÄR HIMMA! <3