claraagnespersson

Detta inlägg har jag gruvat mig för att skriva sen matchen blåstes av i måndags. Hur ska jag kunna beskriva, svart på vitt på era datorskärmar, hur jag kände under och efter matchen för att ni ska förstå? Det finns inte ord som täcker upp för det. Jag hoppas dock att era egna erfarenheter kan vara till hjälp. Efter matchen var jag nästan mållös och mitt hjärta dunkade hårdare än någonsin. Förutom några enstaka ord med de jag träffade på så var det var det endast jubel som lades ut från min mun i den nattsvarta atomosfären när jag sprang ikapp mina bröder efter matchen. Fast för alla oss MFF:are var atmosfären allt annat än nattsvart. Den var himmelsblå.

Det blev ett instinktivt "byte" av läcktare när jag väl kommit innanför grindarna på Grimsta IP. Den lilla bortasektionen som jag hade biljett på var endast bemannad med några få men tappra själar medans nästan hela den ena långsidan var fylld med himmelsblått. Det var ingen frågan om saken var jag ville stå. I klacken, med Supras såklart.

Väl på plats, ihopklämd men glad, började festen med ens. Dock tyckte jag en aning synd om mina två bröder som så snällt hade följt med lillsyrran. De håller på AIK samt IFK Göteborg, och hade väl egentilgen ingen lust att stå där i MFF-klacken.

Under första halvlek gick det ju som det gick på planen. Tempot var bra. Spelet och sammanhållningen lika så. Allt satt - förutom målen. Vi på läktaren gjorde allt för att lyfta fram våra pågar, men det hjälpte inte under de första 45 och vi gick till halvtidsvila med 0-0 i ryggen. Mitt ansikte var dock ändå utsmyckat med ett leende.

Jag hade utfört min första halvlek i Malmöklacken. Det var så häftigt. Trycket, gemensamskapen, kärleken. Det var helt överväldigande och jag var nog lite halvt borta i huvudet när jag gick av läktaren med mina bröder. De som hade fått nog och bestämde sig för att ställa sig på en lite mer opartisk läktare till den kommande halvleken, då deras prestationer bland MFF:arna inte hade varit så imponerande. De var väl inte de som försökte sjunga och höras mest direkt.

- - - - - - - - - - - - -

När jag stod bakom läktaren med bröderna, innan jag skulle gå tillbaka till klacken, inträffade även något smickrande.

Jag kände ett finger i ryggen som pekade på mig, för att jag skulle vända mig om, vilket jag gjorde. Det jag fick syn på med min något förvirrade blick, var en ung kille klädd i en vit tröja med klubbmärket på.

"Det är du som är från Bollnäs va?" Frågade han.
"Ja, precis, det är jag det" sa jag med min norrländska dialekt.
"Jag gillade din krönika som fan."

Oj vad det värmde i hjärtat. En total främling var han för mig, men tydligen hade jag gjort mig igenkänd. Det kändes lite speciellt faktiskt.

- - - - - - - - - - - -

Jag återvände till min stora himmelsblå familj medans bröderna gick upp på det lugnare alternativet till läktare.

Nu visste vi alla vad som gällde, det måste bli mål annars kunde vi så gott som glömma guldet, vilket också hade gått runt som samtalsämne på läktaren. När Rolle passerade och peppade upp förstod jag verkligen att det var den kommande halvleken som skulle avgöra om vi skulle ha chans till guldet eller ej. Det var nu(då) eller aldrig.

Vi sjöng, vi hoppade och spänningen gick mig på nerverna. Snart visste jag inte var jag skulle ta vägen. Vad skulle göras för att bollen skulle göra rassel i nätet? Jo, en viss Jeff skulle bytas in.

Vem kan med handen på hjärtat erkänna att du trodde att Jeff var den som skulle till stor del avgöra matchen och lossa på målspärren? Vem? Någon? Inte jag i allafall. Det är dags att sluta underskatta vissa av våra spelare kanske?

Samtidigt som målspärren lossnade så lossnade alla jobbiga anspänningar och det blev helt galet på läktaren. Antar att de flesta som stod där var vana med det, men för mig var det något nytt och helt fantastiskt underbart. Herregud, hur ska jag kunna förklara med ord? Jag har ju fortfarande inte landat på jorden.

2-0 Agon Mehmeti = Galet på läktaren! 
3-0 Dardan Rexhepi = Ännu mer galet på läktaren! (Gå med i hans grupp på facebook för sjutton)
4-0 Daniel Andersson = Helt sinnes galet och segern var vår!

Efter detta återstod en hejdundrans massa sång, dans och galet firande. Jag hade redan tidigt i matchen gått från stillastående till ett lätt gungande på hälarna till ett vilt hoppande och testande av fjädringen i träplankorna på Grimsta IP. Jag hade äntligen fått hoppat med min familj. Äntligen!

Elanga slängdes upp på läktaren bland oss supportrar och Dardan tog tag i megafonen och ropade "Guldet ska him". Jag stod bara några meter därifrån med mobilen i högsta hugg för att få det hela dokumenterat. Dessa dokument blev perfekt underhållning på tågresan hem dagen efter.

Efter att ha tagit några djupa andetag i det vilda och galna firandet jag deltog i, så stegade jag av från läktaren med ett hjärta som dunkade himmelsblått som aldrig förr. Jag var lyrisk och alldeles varm trots att fötterna frös. Jag rusade ikapp mina bröder som gått ut så fort som möjligt efter att matchen blåsts av. Full med energi hoppade jag upp och ned bredvid brorsorna, som något tröttsamt granskade mig. De förstod inte min känsla... 

Jag kan verkligen inte beskriva vad jag kände då och fortfarande känner. Men det finns ett ord som kanske kan hjälpa mig en bit påväg...KÄRLEK!

Kärlek till laget, till stora familjen i söder, till himmelsblått. Kärlek till Malmö FF! 

- - - - - - - - - - - -

Detta var ett försök till att sammanfatta min kväll i extas. Jag har definitivt inte lyckats särskilt bra enligt mig själv. Det finns helt enkelt inte ord som kan beskriva det jag kände. Men jag hoppas ni förstår och som jag sa tidigare så kan nog era erfarenheter hjälpa er att förstå.

Nu ska jag använda mitt höstlov till att ladda upp inför min resa till Malmö på lördag samt njuta av serieledningen.

Jag kommer uppdatera bloggen innan och under resan, var så säkra!

Malmö FF är de bästa!