claraagnespersson

Det är svårt att inleda ett blogginlägg. Man skriver några rader, suddar ut allt. Börjar om på nytt och upprepar samma process om och om igen. Till slut har man tappat greppet om vad som man ville ha sagt. Men just nu förstår jag inte varför det är svårt att inleda inlägget. Jag vet ju exakt vad jag vill ha ur mig och jag kom precis på att jag redan skrivit onödigt långt. För det enda som skulle behöva vara markerat i fetstil och därmed vara tänkt som en inledning/ingress/sammanfattning, kalla det vad du vill, är "JAG HAR ABSTINENS, TA MIG TILL MALMÖ...NU!" För där har vi det som behövs för att ni ska få ett hum om vad som här närmast väntar om ni fortsätter läsa.

Jag är förtillfället en glad och stolt Malmö FF-supporter. Det är himmelsblå färger som klär allsvenskans första plats. Laget är oerhört starkt. Det räcker ju bara med att nämna namn som : Pekalski, Wilton, Ricardinho, Agon, Daniel Andersson och Dahlin (för att bara nämna några då) för att få folk att inse hur bra resurser vi har i detta lag. Ett lag som har kapacitet till att få motståndare till Stadion på ben skakande av spänning och nervositet. Men också kapaciteten till att bjuda på väldigt underhållande fotboll. Man bör inte kunna annat än sträcka på sig och spatsera runt med ett glatt leende på läpparna som supporter för Malmö FF i nuläget.

Dock så har jag förmågan att göra det ändå. Jag har senast i dag gått omkring som ett surmulet åskmoln och gnält.Detta beroende på förkylningen som tagit beslag på kroppen och även ett ruggigt dåligt schema som verkar vara tänkt att ta kål på en. Okej, nu överdrev jag. Men begreppet håltimmar borde inte få förekomma på högstadie-scheman för små skolor som jag går på. Vansinne! Nu håller jag på att spåra ur igen...vart var jag påväg nu då? 

Jo. Det är inte bara ett dåligt schema, som bidrar till snålt med fritid som får mig att "hänga läpp" (urgulligt begrepp!)  trots att MFF sitter på tronen av Allsvenskan. Det har att göra med att min Malmö FF-själ är undernärd som bara den. Jag hade inte en chans att se Elfsborg matchen, då jag varken hade tid (musikalrep) eller rätt kanaler för att spela in matchen. Kommande matchen mot Åtvid är mitt under förberedelserna inför föreställning av musikalen.Så även matchen mot Göteborg den 26/9.

Men den jobbigaste delen ligger nog ändå kring den omtalade matchen mot HeIF. Bara tanken av att jag hade två biljetter reserverade till denna match, som jag nu inte har tillgång till längre,framkallar ångest. Jag kommer sitta i soffan och bittert tänka " där kunde jag varit". Jag vet det redan nu. Dock gick inte tiden ihop för att hinna med en resa ner till Malmö denna dag. Istället blir det sista matchen mot Mjällby. Guldmatchen? Absolut inget att skämta om det heller, nej nej. Ohnej! Det är en ära att ha en resa till Malmö bokad till denna novemberdag då vi har möjlighet att kamma hem guldet. Men jag vet att känslan i magen när jag ser derbyt på TV:n ändå inte kommer vara särskilt trevlig.

När tiden inte räcker till för att kunna se MFF-matcher på TV äns en gång, så växer ett gnagande inom mig. Ett gnagande som får mig att känna mig som en icke-aktiv supporter. En som utnämner sig att vara supporter bara för att laget just nu genomgår enormt stora framgångar. En så kallas "medgångs-supporter". Jag blir tokig av detta. Hur ska jag kunna bevisa att jag på riktigt älskar Malmö FF och hela den himmelsblå familjen? Hur ska jag kunna bevisa att jag följer mitt lag i både med-och motgång? Svaret på frågorna är det jag just precis just nu har framför mig. En text på min blogg där jag förtvivlat försöker beskriva min oerhört jobbiga MFF-abstinens.

Lyckas jag? Jag vet inte. Det är sent och jag är sliten. Det jag skrivit är lååångt och fladdrigt. Men det är bara ett tappert försök för att bli av med lite förtvivlan och dåligt samvete. Missnöjet av upplägget i inlägget är stort, men det får helt enkelt duga. Ni får själv avgöra vad ni tycker om det mycket hattiga inlägget.

Jag älskar Malmö FF!
Go'natt...