claraagnespersson

Dagen efter, och jag börjar nu sakta men säkert landa efter gårdagens stormatch, 2-0 seger och lycka. Det var väldigt svårt att ta beslutet att gå och lägga sig igår. Man ville vara uppe och dela kärleken och glädjen med alla himmelsblå. Jag ville inte missa en sekund av det efter den minst sagt lyckade matchen, med en yngling och en mittfältare som målskyttar och en målvakt som återigen höll nollan kvar på måltavlan för det gästande laget. Åh, vilken match...

 Till slut fann jag dock ro att sova, men självklart med ett brett leende. Till en början i alla fall...Sömnen kom i intervaller. En förbaskad snuva gjorde sig till besvär och när jag tvärt fick sätta mig upp på grund av hosta, som höll på att få upp gallan i magen på mig, så blev sömnen väldigt ostabil i natt. Det bidrog till en väldigt långdragen dag. Kan även ha berott på regnet och att fullmånen ska ha lyst i nattmörkret. Men hade jag bott i Malmö hade dessa problem tagits med en klackspark. Då hade jag med glädje kunnat prata om gårdagens toppstrid och serieledningen. Men här i Bollnäs fanns inte en själ som ville prata Malmö FF med mig. Det är hemskt! Tog jag upp det så bemöttes orden bara med suckar. Det är då den där otympliga hopplösheten tar an.

Men jag hade ändå min blå himmel och matchernas match i huvudet. Den fördelen hade ingen annan i stan.

I alla fall. Matchen. Årtiondets eller kanske århundradets. Kroppen var fylld av nervositet blandad med förväntan när jag beslagtog husets vardagsrum under gårdagskvällen. Med andan i halsen efter en stressad cykeltur från ett möte som slutat halv åtta, så sjönk jag i hop med en pust i fåtöljen och satte igång både TV och dator. Tv:n av det naturliga skälet för att se den omtalade tillställningen och datorn för att kunna använda mig av Livekollen.se för att kunna slänga in kommentarer om matchen där. Den ultimatat lösningen för oss utan derbybiljett!

Tårsamlingen i ögonen uppstod många gånger under kvällen. Första gången var nog när hymnen rullade i gång och ett bländande vackert tifo uppstod på läktaren. HIF hade inte misslyckats med sitt. Nej, tvärtom. Det var väldigt "snyggt". Men Malmö FF:s var svårt att slå. Tusentals flaggor i vita och himmelsblå kulörer prydde MFF sektionerna. Detta tillsammans med hymnen gjorde det svårt för håret på armarna att ligga ner. Rätt upp stod det och tårarna var nära att bana ner för kinderna. Vackert. Otroligt bra jobb!

Domaren pressade samman läpparna och startsignalen ljöd över Stadion med en publiksiffra uppemot 24 000 kvällen till ära.

Tempot var högt redan från start och Malmö testade Hansson i HIF-målet ett antal gånger under den första kvarten. Målchanserna brändes dock om och om igen. Men med den farten såg allt bra ut. Riktigt bra. Precis när allt kändes som bäst så satt bollen i nät. REXHEPI! Underbart att se denna unga talang träda fram på den avstängde Agons plats och säkert trycka in bollen framför MFF-klacken.

Trycket på läktarna var sannerligen något utöver det vanliga. Men det mesta stod helt klart den himmelsblå sektionen för. Var knappt så man kunde urskilja HIF-klacken alls. Särskilt inte efter 1-0 målet, när Malmö-fansen verkligen toppade.

Halsti som hade ersatt Ulrich till höger på backlinjen, skötte sig mycket bra. Felfritt skulle jag vilja påstå av det jag såg. Han hamnade inte i något större fokus, men han bidrog positivt till backlinjen. Absolut. Vilket blev viktigt då Yago verkade få någon typ av bristning eller liknande i låret och fick lämna planen liggandes på bår. Trist.

Ponne blev inbytt. Något jag var väldigt tveksam till efter ett långt matchupphåll för den unge backen. Men det var ju den mest logiska lösningen och efter att ha sett han spela några minuter, trivdes jag alldeles ypperligt med det.

Första 45 rullade på i ett himmelsblått övertag. Det måste varit en av de absolut främsta halvlekarna i svensk fotbollshistoria. HIF hade inte speciellt många övertygande chanser och " Sundets pärla" glänste inte alls på samma sätt som Malmö. 

I paus spelades både "Ingen himmel..." och "Hela världen". Hemma satt jag glatt och sjöng med.

När domarpipan åter ljöd, såg man supportrar som fortafanrande letade sig till sina platser. Men halvtids vilan var slut och mitt vattenglas påfyllt. Tempot var inte alls desamma som i första när bollen sattes i rullning mellan lagen. Stämningen på läktarna höll dock i sig.

HIF skapade några riktigt farliga chanser. "Den heta" Gerndt kom över på offensiv planhalva och utmanade ett antal gånger, men lyckades aldrig riktigt. Men matchens hjälte (enligt mig) stod mellan stolparna och gjorde makalösa insatser och spikade igen målburen. Jag vet inte hur många gånger jag utropade komplimanger och tack till Dahlin igår. Jag tappade räkningen tidigt. Jisses vilken match killen gjorde, lysande! Gerndt däremot, blek som en fis. Underpresterande enligt mig.

När cirka 20 minuter av matchen återstod byttes Hamad ut och Aubynn-veteranen kom in. Detta bara några få minuter efter att HIF bytt ut Lindström (som gjort en bra match, men som började bli rejält trött) mot Sundin.

Wilton misslyckades rejält med en frispark och Durmaz lyckades med en klockren brytning i ett vasst HIF-anfall. Det gick lite mer upp och ned i andra halvlek alltså. 

90 minuter hade passerat och Malmö hade fortfarande ledningen i sina händer. Slut minutrarana är alltid lika jobbiga. Det är då man kan förlora en ledning med ett "sista minuten" mål eller har chans att reducera vid underläge. Jag satt på helspänn. Men så, dyker Rexhepi upp på offensiven igen och paralellt med hon ljupledslöper Wilton. "D- rex" passar och Wilton tar emot och skjuter säkert in den i förbi Hansson.

Jag andades ut och brast ut i glädjerop. Det ögonblicket är obeskrivbart. Hela Malmö vårlar och Rolle sträcker armarna mot himmelen och jublar. Oslagbart ögonblick. Tror endast att ett ögonblick kommer kunna slå detta. Det är när guldet går till Malmö i höst. Då ska jag vara på plats.

Wilton dansade segerdans och på läktaren ljöd fansen " hoppa om ni älskar Malmö F-F..."
Jag hoppade, gjorde ni?